Varför ska det vara så orättvist. Varför ?!

..jag söker jobb dag in och dag ut. Går på möten på Arbetsförmedlingen. Gör verkligen mitt bästa i försöket att få jobb. Ni borde ge mig jobb, jag är en underbar tjej, possitiv, glad och envis. Men över allt ser man mörka blickar. Arbetslösheten slukar dej och verkligheten omsluter dej. Om du en gång fastnat kommer du aldrig loss. Hur mkt du än kämpar. Du sitter fast som det vore cement runt dina ben. Du kan inte röra dej och himmeln faller ner på dej. Du står själv mitt ute i den stora arbetslösheten. Men du är inte ensam. Ni är tusen tals. Som står där och inte kommer loss. Och jag är en av dem.

Jag hade på många sett förstått om det var jag för 4 år sedan som sökte jobb. Jag såg ovårdad ut, hade massa massa piercingar över allt, dreads och sket i de mesta. Då hade dom allafall kanske haft nått att peka ut som kunde vara negativt. Även fast jag var en bra människa då också, så såg dom bara de yttre ovårdade jag. Men nu, jag har klippt mig, jag har inga synliga piercingar kvar, jag är helt och ren. E go och gla tjej redo att ta ett stort steg ut i verkligheten och jobba. Men ändå står jag här, fast. Kommer ingen stans. Och de börjar bli jäääävligt frustrerande. Jag är kapabel till att jobba. Jag ska ha ett jobb. Jag kommer få ett jobb och jag kommer inte lägga ifrån mig "stridsyxan" förrän jag fått ett. Punkt slut.

Take care